Vi ska ha bebis!!!

Det känns så overkligt att prata öppet om detta nu, som varit vår lilla hemlighet sen i början på Oktober.  Men nu går det nästan inte hålla det hemligt längre, för nu ser jag inte bara tjock ut utan nu börjar det bli en liten kula. Det har dock varit svårt att smyga med det på jobbet, eftersom jag mått väldigt dåligt och behövt springa på toa varje morgon sen vecka 7… Så nu vet alla varför jag betett mig lite konstigt i höst och vinter haha!

Så hur mår jag? 
Tackar som frågar, jag började som sagt kräkas i vecka 7 och gjorde det varje dag fram till vecka 15 ungefär. Därefter har det varit någongång i veckan, typ varannan dag… Har trott flertal gånger att nu jäklar vänder det. Men icke… Och det fick jag tro i hela 10 dagar denna gången, innan jag idag började min morgon med att kräkas. Och även lunchen har jag inte fått behålla idag. Men jag kämpar på. Jag sover mestadels av min lediga tid, har aldrig varit såhär trött och aldrig sovit efter jobbet på eftermiddagarna. Nu är det rutin. Min hy har varit ka-ta-strof fram till nu ungefär. Jag som aldrig annars har haft dålig hy har fått lägga en förmögenhet på olika ansiktstvålar och krämer. Men nu hoppas jag att det där gravid glowet ska komma som man tydligen ska få..

Så vad har hänt dessa första veckor? 
Jag har såklart varit hos barnmorskan några gånger, gjort ett ultraljud och lyssnat på väldigt mycket gravid poddar. Jag har ju förstått att vara gravid under corona inte ger den där helhetskänslan som vi i vanliga fall, utan en pandemi, skulle känt. Filip får inte följa med på några besök, vilket gör både lite ont i hjärtat och stress i kroppen. Man känner sig faktiskt väldigt ensam och lite förvirrad av att behöva gå själv. Och det som gör mest ont att han inte får vara med på är ju såklart ultraljuden.. Nästa vecka ska vi på det stora ultraljudet, där vi kan få reda på kön. Hade Filip fått följa med, så hade vi tagit reda på könet. Nu gör vi nog inte det.. Men vad det än blir är det så välkommet! Jag tror på tjej och Filip tror på kille, såklart haha..

Så, idag går jag alltså in i vecka 19. Om en vecka har halva tiden gått vilket känns så sjukt. Har denna första halvan gått fort så antar jag att det kommer gå ännu fortare nu resterande 20. Jag hoppas bara att smittspridningen lugnar ner sig. Så vi slipper sättas i karantän flera veckor innan beräknad födelse senare i vår, och så jag som gravid vågar mig ut för att inhandla bebis saker.. Vi kommer ju som sagt behöva köpa rubbet. Jag skulle även behöva åka och shoppa kläder till mig själv också. Det är inte mycket som passar i garderoben just nu. Än så länge lever jag i mjukisbyxor och stickade tröjor, eftersom jag jobbar hemma och har gjort det sen efter jul. Ni förstår ju att jag känner mig lite isolerad då va. Är lika glad som en hund hade varit varje gång Filip kommer hem efter jobbet och jag äntligen får prata med någon… Men om två veckor ska jag nog tillbaka till jobbet och jobba på plats fram tills det är dags för mammaledighet. Det är så sjukt och så overkligt att skriva om detta. Tycker det fortfarande är overkligt att det växer en människa i mig.. Och nästa torsdag ska jag få se lilla mini i magen igen. Så overkligt som sagt, men vi är så lyckliga och så tacksamma. Tack livet!!